Nyhetsbrev

Motta siste nytt fra Arbeidsliv i Norden med e-post. Nyhetsbrevet utkommer 9 ganger i året.

(Påkrevd)
Du er her: Forside i I fokus i I fokus 2021 i Tema: Striden om minimilöner i Fyra forskare om minimilöner
tema

Fyra forskare om minimilöner

| Text: Bengt Rolfer och Gunhild Wallin

En positiv utveckling för låginkomsttagarna i Europa eller en urholkning av den nordiska avtalsmodellen? När forskarna ser på EU:s förslag till direktiv om lagstadgad minimilön skiftar analyserna beroende på forskningsområde och perspektiv.

Bland kritikerna finns en misstro mot EU:s inblandning i de nationella arbetsmarknadsmodellerna, där lönebildningen är central. Ska minimilöner lagstadgas är det en nationell angelägenhet, inte en fråga för EU.

Foto: från universitetens hemsidor

 Jens Arnholtz, Jens Kristiansen, Niklas Bruun och Lars Magnusson.

- Det här ska EU inte blanda sig i och har heller inte kompetens för. EU:s förslag till direktiv om lagstadgade minimilöner skapar osäkerhet och oöverskådlighet. Det finns också en rädsla för att minimistandard blir maximistandard, säger Jens Arnholtz, lektor vid FAOS, forskningscenter for arbeidsmarked- og organisationsstudier i Köpenhamn.

Han är en av de danska forskare som anser att EU:s förslag till direktiv strider mot den danska modellen, där lönebildning sker genom avtal mellan parterna. Han anser också att förslaget urholkar parternas autonomi på lönebildningsområdet. Därmed finns risk att både arbetsgivare och arbetstagare på sikt blir mindre intresserade av att organisera sig.

Men kritiken gäller inte bara hur förslaget ser ut just nu. Det väcker också oro inför framtiden. Ett direktiv kan ändras i sitt innehåll. Ett direktiv kan också prövas i EU-domstolen, vars domar sedan ska efterföljas nationellt. I nuvarande förslag sägs också att avtalstäckningen ska vara minst 70 procent, men om det inte är fallet – hur ska kollektivavtalstäckningen öka och vem är skyldig att agera?

 - Om staten blir förpliktigad att göra något åt det, kommer det i grunden att ändra ansvarsfördelningen i de nordiska modellerna och det kommer att skapa stor osäkerhet, säger Jens Arnholtz.

Han förklarar att några av kritikerna också ifrågasätter om EU:s förslag till direktiv verkligen kommer att hjälpa de lägst avlönade. Danmark däremot är ett av få länder i EU, där minimilönerna ligger över 60 procent av medianlönen, enligt EU-kommissionen, medan många EU-länder som idag har lagstadgad minimilön, ligger långt under de 60 procent som brukar ses som gränsen för fattigdom.

- Det betyder att minimilönen inte nödvändigtvis garanterar en rimlig levnadsstandard. Enligt EU-kommissionen ska problemet lösas genom ”klara och stabila regler” för hur minimilöner fastställs. Men problemet är att Kommissionens förslag är så vagt, att det inte nödvändigtvis kommer att garantera högre minimilön i de länder som har de lägsta lönenivåerna. Omvänt kan kravet på klara och stabila regler för att fastställa minimilöner, inskränka de danska parternas förhandlingsutrymme och därmed innebära ett sämre skydd för arbetstagare på sikt

En acceptans av att lönebildning är mer än nationell

Jens Kristiansen är professor i arbetsrätt vid juridiska fakulteten vid Köpenhamns universitet. Han ser framför allt två skäl till oro om det införs en lagstadgad minimilön. Dels ett politiskt, att en så nationell angelägenhet som lönebildning till delar kommer att bestämmas av EU. Dels ett juridiskt.

- Om EU först börjar lagstifta om minimilöner finns ett grundläggande problem. Dels har EU idag inte kompetens för att fatta beslut om regler för lönebildning, dels finns inga garantier för att det stoppar med lagstiftade minimilöner. Det är det allvarligaste bekymret ­– att om direktivet blir antaget så är det en acceptans att det här är ett område där EU kan agera och skapa regler. Var går då gränsen? Makten förflyttas och det skapar osäkerhet. Jag kan också tänka mig att det framöver kan komma en press från otillfredsställda fack i delar av Europa med krav på att skärpa direktivet, säger Jens Kristiansen.

Det andra som oroar honom, när han läser förslaget som det ser ut idag, är att det finns många oklarheter rent juridiskt.

 - Det innebär att det blir upp till EU-domstolen för tolkning. Det är bekymmersamt. Vi har dåliga erfarenheter av den.

 Att de nordiska länderna säger nej till förslaget har väckt både kritik och förvåning hos andra länder. Så hur ska man förklara motståndet? Det är inte svårt, anser Jens Kristiansen.

 - Visst förstår vi i Norden att det finns problem som måste lösas och vi vill gärna bidra till att EU får en markant social profil. Men inte på detta sätt. EU ska inte formulera något de inte har kompetens för, utan hålla sig till det grundläggande traktatet. Jag kan förundras över att EU-parlamentarikerna inte bryr sig om begränsningarna som finns där, utan verkar helt obekymrade om detta, säger han.

Brist på tillit efter Laval-domen

Professor Niklas Bruun från Helsingfors påpekar att EU-kommissionen varit mycket väl medveten om det motstånd mot statliga ingrepp i lönebildningen som finns i framför allt Danmark och Sverige. Han tycker att kommissionen verkligen har ansträngt sig för att lägga ett förslag som även dessa länder skulle finna attraktivt. Uppenbarligen har detta inte lyckats.

Det finns en stark misstro mot EU-domstolen som går tillbaka till det oväntade utfallet i Lavaldomen, som ju innebar en begränsning av den nationella strejkrätten. Man har nog en poäng där. Skulle det här bli en del av EU-rätten så är det ju i sista hand domstolen som bestämmer hur direktivet och dess olika begrepp ska tolkas. Det innebär att domstolen kan komma att bestämma hur ett kollektivavtal ska definieras i Sverige och Danmark, säger Bruun.

Så det är ett befogat misstroende?

- Ja, men sedan kanske tonläget är onödigt högt och det förvånar mig. Man skulle kunna visa lite mer uppskattning när nu EU-kommissionen vill ge ett konkret innehåll till den sociala pelare som Stefan Löfven och andra jobbat hårt för att få till stånd. Så även om kritiken är motiverad så är jag rädd för att den framförs på ett sätt som skapar onödiga motsättningar, till exempel inom Europafacket.

Kan motståndet mot förslaget slå tillbaka mot de nordiska facken?

- Svårt att säga. Det är alltid en stryka att stå eniga. Frågan är om fackliga organisationer i dagens värld är så starka att de har råd att vara splittrade, säger han.

Ett förslag med en social dimension

Niklas Bruun påminner om hur EU hanterade finanskrisen för drygt tio år sedan och anser att minimilöneförslaget visar på en positiv utveckling av EU-kommissionens politik jämfört med då.

- Då drev EU en hård åtstramningspolitik som underminerade de kollektiva förhandlingssystemen i flera medlemsländer. Nu för man i stället fram skrivningar om en social dimension och ger sitt stöd till lönereglering genom kollektivavtal. Principiellt är det ett klart steg framåt, säger han.

För Finlands del tror han dock inte att förslaget får någon större effekt, detta med tanke på det system med allmänt bindande kollektivavtal som tillämpas där.

- Det innebär att det redan finns en slags statlig inblandning i Finland, till skillnad från i Sverige och Danmark. Den stora fördelen med det finska systemet jämfört med en generell minimilön är att varje bransch kan utgå från sina egna förhållanden och skapa egna minimilönekrav, säger han.

Risk för en tondöv hållning

Lars Magnusson, professor i ekonomisk historia vid Uppsala universitet, som bland mycket annat skrivit en rapport om det sociala Europa till det fackliga forskningsinstitutet ETUI, lyfter frågan om hur motståndet i Sverige kan uppfattas.

-  Jag tar inte ställning till om förslaget är bra eller dåligt, men jag tycker att de svenska reaktionerna är lite väl ensidiga. Man målar upp det som ett hot mot den svenska modellen samtidigt som arbetarrörelsen i andra länder tycker att förslaget är bra. Även om fackens farhågor är rimliga och bör tas på allvar så har jag svårt att tro att det skulle innebära en sådan katastrof. Det borde gå att komma fram till något hållbart. Dessutom blir det tondövt om omvärlden tolkar oss som att vi missunnar Europa att införa minimilöner av sociala skäl.

Han tycker det bara är följdriktigt att EU-kommissionen efter ungefär 25 års debatt lägger fram ett förslag om minimilöner. Ett viktigt skäl till att det kommer nu är också att arbetsmarknaden har förändrats. Antalet otrygga jobb har ökat kraftigt, samtidigt som allt färre går med i facket och omfattas av kollektivavtalen.

- Det här gör att man skulle kunna inta en mer nyanserad hållning och inte bara skrika nej så fort minimilönefrågan dyker upp. För de flesta löntagare i Europa skulle minimilöner utgöra ett viktigt socialt skyddsnät, säger Magnusson.

Men skulle verkligen en lagstadgad minimilön komma åt problemen med arbetskraftsexploatering och lönedumping?

- Det är osäkert, men generellt sett borde det var lättare att lagföra arbetsgivare som betalar för låga löner om det finns en lagstiftning att tillgå.

 Lars Magnusson ser också en risk att de svenska facken uppfattas som aparta och osolidariska bland övriga fackliga organisationer i Europa. På ett seminarium i höstas beskrev han dem som ”tondöva”.

 -  Ja, det tycker jag nog. Och det kan komma att straffa sig. Europafackets tidigare generalsekreterare John Monks liknade en gång de svenska facken vid Greta Garbo och menar att de signalerar ”rör mig inte”. Samtidigt driver Sverige på för den sociala pelaren och ett socialt Europa. För många blir det här svårt att förstå sig på. Nästa gång kanske de svenska facken vill ha stöd i någon annan social fråga och då kommer de att ha låg trovärdighet, varnar han.

arkivert under:
Nyhetsbrev

Motta Arbeidsliv i Norden gratis med e-post. Nyhetsbrevet utkommer 9 ganger i året.

(Påkrevd)
h
This is themeComment